"Gott Folk"*

Jag gör så gott jag kan för att inte lämna ut min familj, pojkvän, vänner och släkt allt för mycket i min blogg.
Det är för att jag vill på något sätt ge dem ett privatliv. Visst jag kan berätta saker om min dag. Men det är ju hur jag har upplevt den. Hur mina nära och kära har upplevt den är kanske inte samma sak. Dem kanske har haft en bättre dag än vad jag har haft, mitt i mellan eller ännu sämre. Så jag tycker inte att jag lämnar ut dem för mycket. Eftersom jag skriver från min synvinkel och ingen annans. Jag kan inte sätta mig i huvudet på någon och se de den ser. Men jag kanske kan lyssna, se och känna med mina medmännsikor. Jag kan aldrig uppleva deras dag på samma sätt som dem upplever den. Eftersom vi är olika individer.

Att vara olika är bra. Jag är glad att jag är jag och ni/du ska vara glad att ni/du är ni/du. Jag skulle aldrig vara den jag är idag utan alla erfaranheter jag har fått. Jag kommer få ännu mer erafarnheter med åren. Jag kommer älska mig lycka mycket nu. Som jag kommer älska mig själv vid 30, 40, 50, 60,70, 80och kanske till och med 100 år Visst jag kanske inte älskade mig själv när jag var mellan 10 - 21 år. Det är absolut en av dem svåraste 11 år jag har gått egenom hittils(många fler kommer det bli) Nu ser jag ändå tillbaka på dem åren och kan vara glad att jag lever! Vilka erfaranheter jag har fått vad jag har växt och mognat som människa.

Jag har inte haft det lätt alla gånger, men jag vet att alla andra går egenom samma saker. Just då var det ingen tröst. Just då var det ingen tröst att veta det som 10 - 21 åring. Vad alla andra gjorde och mådde. Det struntade jag blankt i. Jag kunde visst sätta mig in i hur andra hade de och känna med känsla. Vissa gånger under dem 11 åren som gott då kändes som jag gick i dvala. Som att jag sov med öppna ögon. Som att jag var där, men om man kollade i mina ögon var jag inte närvarande. Hade bra dagar också måste jag tillägga!

Nu vet jag varför jag är som jag är. Tackvare min dignos som jag fick 2008. Utan den hade jag nog inte suttit här och skrivit detta just nu. Att bara att det står på papper att jag är Bipolär med självmordstankar(nu kommer dem inte lika tätt) Att bara veta detta. Gör att jag kan acceptera och gå vidare. Acceptera den jag är med min diagnos. Sen är inte Bipolär den jag är. Utan bara en liten del av mig. Det får man absolut inte glömma! Inte låta denna sjukdom ta över ens personlighet. Att tro att det är därför jag känner mig sååå glad idag eller det är därför jag känner mig som skiiit idag!

"Gott folk", det kommer att bli bättre! Jag tror inte att jag kan förändra människors sätt att tänka.
Jag vill bara försöka få dem att stanna upp och tänka till ibland. Glöm aldrig bort er själva...

Tack "Gott Folk"*

// Shanna - The Hippie

* - En låt av Timbuktu(som jag skrev om i mitt tidigare inlägg)